!?

Jag pratade med mamma igår i telefon och det är så himla skönt att höra hennes röst, fy hennes infarkt i lillhjärnan var en riktig skräckis. Riktigt, riktigt rädd blev jag – bara tanken på att förlora henne, usch jag vill inte ens tänka på det. Nu verkar hon ju i alla fall ha klarat sig riktigt bra men det innebär absolut inte att det går att vifta bort det för det var en riktigt allvarlig sak hon var med om.
Mamma tyckte att Alde och Nora var så fina och kunde inte förstå var vi fått dem ifrån??? Hm, jag vet inte – ska man ta det som en komplimang eller?
Jag berättade för henne att Nora har ett jävla humör, att hon blir sur över minsta lilla sak och då går och lägger sig på golvet och verkligen surar och att jag tycker att det är rätt så jobbigt. Jaha och vad är då min mammas svar, ingen sympati över huvudtaget utan bara kommentaren ”ja äpplet brukar inte ramla så långt från trädet”. Va? vadå? skulle jag ha varit sur när jag var liten? Det måste vara Tobias hon menar!