Kickis blogg: januari 2012

Planerad partus den 23 december men jag har hela tiden sagt att bebisen ska komma den 21 och har jag sagt en sak så är det självklart det som gäller. Förvärkarna började på allvar vid 02.00 den 21 december och höll på till ca kl 04.00 då jag somnade. Under natten låg jag och planerade att om värkarna fortsatte efter kl. 04.30 så skulle jag väcka Tobias.
På morgonen satte värkarna igång igen (skulle det verkligen bli så att mitt sagda datum skulle bli verklighet?) så vi beslöt att Tobias skulle gå själv med Alde till skolavslutningen, skulle ju vara lite jobbigt om vattnet gick under avslutningstalet.
När Tobias kom tillbaka började vi mentalt förbereda oss för att åka, vi såg till att äta lunch först och sedan kontaktade jag förlossningen. Det var då ca 5 min mellan värkarna. Vi ombads att komma in så vi åker iväg, jag med en hög handdukar under mig ifall att... I bilen började värkarna komma tätare och med mer jämna mellanrum så Tobias började faktiskt bli lite nevös men jag tycker mig känna min kropp var faktiskt rätt så lugn och jag var helt övertygad om att vi inte bara skulle hinna in utan att det minst var några timmar kvar. Vi hann in (var framme vid 13.00) och vid undersökningen såg de att jag var öppen ca 3 cm så nog skulle det bli barn alltid.
Efter någon timme skedde skiftbyte och vi fick träffa vår barnmorska som hette Kristine och med henne hade hon en läkarkandidat (det är väl bra typiskt, är det bara jag eller är det så att man alltid vid allehanda läkarbesök ska behöva få med någon ”praktikant” som också ska vara med och pilla på en som om man vore något försöksdjur, suck!).
Vi blir erbjudna ett rum där vi skulle kunna uppehålla oss innan vi skulle in på förlossningen men vi hann faktiskt inte boa in oss eftersom värkarna började komma tätare och tätare. Jag bestämde mig för att ta en varm dusch och ursäkta men en renovering kanske vore på sin plats! Sååå himla sunkigt och duschmunstycket sprutade åt alla håll och kanter och det var dessutom näst inpå omöjligt att få okej värme.
Därefter tog vi oss till förlossningsrummet där jag fick tillgång till lustgasen (min favorit). Lustgasen tar inte bort smärtan helt men den tar liksom bort udden av den och man får stor hjälp med andningen. Läkarkandidaten får nu i uppdrag att lägga en infart vilket hon säger sig inte gjort på ett tag men att det nog ska gå bra. Okej, varför berättar hon det? Resultatet blir att hon i och för sig får dit den men blodet rinner nerför min arm, vad ska man inte behöva stå ut med.
Värkarna blir nu mer och mer intensiva och tätare. Jag hör som på avstånd att barnmorskan börjar tala om smärtlindring men hur ska jag kunna framföra mina åsikter när jag knappt hinner andas mellan värkarna? Det är ju tur att jag och Tobias redan talat om olika smärtlindringar och att jag inte vill ha något förutom om det skulle bli en mycket utdragen förlossning. Visst gjorde det vid denna tidpunkt skitont men så länge man känner att det går framåt vid varje värk så kan man liksom ”hantera” smärtan, i alla fall upplever jag det så.
Det börjar därefter trycka på ordentligt, en känsla som jag kommer väl ihåg från gången med Nora varför jag säger till Tobias att vattnet snart går. Tobias ringer på klockan så att barnmorskan kommer, kontrollerar och hinner precis säga att "nej vattnet har inte gått" så kom nästa värk och vattnet gick (hm, vad var det jag sa!?). I och med att vattnet gick så åkte barnets huvud halvt ut så jag fick lägga mig på sidan så att det inte skulle gå för fort. Efter ungefär tre krystvärkar kommer bebisen äntligen ut och han skriker i högan sky. Klockan 18.05 föddes så äntligen vår lilla Castor och det blev faktiskt en han! Häftigt, vi som hela tiden trott att det skulle bli en pojke men inte vågat tro det eftersom sannoliken är större för en flicka eftersom vi redan har två flickor sedan tidigare.
Vi avvaktar avnavling till dess att pulseringen i strängen upphört (provet på att allt gått bra tas alltså i pulserande sträng). För er som ska ha barn rekommenderar jag läsa på beträffande sen resp. tidig avnavling, det är nämligen lite olika hur man gör på de olika sjukhusen. WHO rekommenderar sen avnavling eftersom barnet vid tidig avnavling går miste om 30-50 % av sin totala blodmängd. Provet som kommer efter ca 10 min visade att han mått oförskämt bra under förlossningen. Trots att förlossningen gått bra och gick fort så var min första kommentar efter att han kommit ut "det här gör vi inte om igen".
Ahh, dusch, sååå himla skönt och nu ska vi se om det går att kissa. Okej nu ska jag kissa "AAAAJ satan, det svider något fruktansvärt!!!" Första natten lever jag på adrenalinet, sover inte vidare mycket och jag har fruktansvärda eftervärkar. Jag får tack och lov värktabletter till hjälp. Amningen börjar komma igång men jag känner igen den välbekanta smärtan av såriga bröstvårtor.
När det gått ca två veckor är jag helt slut, jag är så innerligt trött på att ha ont. På två veckor har jag stått ut med en förlossning, eftervärkar, problem med att kissa eftersom det svider, konstant blödande (gör inte ont men man känner sig ju inte så trevlig), spruckna och blödande bröstvårtor (en smärta som är helt olidlig, det går bl a som elektriska ilningar in i ryggraden) , fruktansvärd värk i musklerna i magen, sömnbrist eftersom han skriker väldigt mycket då han inte får i sig tillräckligt, mjölkstockning med 39 graders feber. Ja, det är ju tur att det är en övergående fas men tyvärr tror jag att allt detta har orsakat att jag inte fått igång mjölkproduktionen och kanske är jag inte lika harmonisk i mig själv som jag var när jag fick Nora.
Nu är Castor 4 veckor och han har börjat få ersättning som komplement till bröstet vilket fungerar bra, men visst det är inte optimalt vilket Tobias poängterar om och om igen. Jag ska göra ett försök med att få igång produktionen med pumpen och i och med det kunna sluta med ersättning men fungerar inte det får vi fortsätta med ersättningen.
Det här med att ha fått en pojke har inneburit en ny erfarenhet, när flickor kissar på skötbordet så rinner det bara ner på handduken men när en pojke kissar, brandslangen (snoppen) är liksom helt utan kontroll så det sprutar åt alla håll och kanter. Vissa gånger kommer det även på stackars Castor som tystnar och ser helt förvånad ut över det faktum att någon har fräckheten att stänka ner honom med vatten.